Min kamp

Jag är väldigt dålig på att blogga har jag kommit fram till, och det är inte första gången jag gör det. Jag har flera gånger tidigare försökt börja skriva blogg och till en början går det bra men sedan lessnar jag bara och skriver korta inlägg. Så börjar det bli här också men jag ska försöka ändra på det.

Idag har varit en dag upplagd efter mitt ätande. Jag började dagen med en rejäl frukost som blev alldeles för stor. Ett kokt ägg, en stor filtallrik med banan och müsli, plus två knäckebröd med smör och ost. Det är illa! Jag behöll det iaf i magen efter många om och men i huvudet. Direkt efter det åkte jag med mamma och syster in till stan. "När ska jag få äta nästa gång" var det jag tänkte mest hela tiden. Aja, vi gick på stan och det gick bra faktiskt, tänkte inte så mycket. Vid ett for jag till en vän som fyllde år, jag förstod att det skulle bli storfika. jag klarade mig genom att bara ta en mjuk kaka och en hård, och lite  alkoholfri cider (cider?! jag har ju inte druckit läsk på hur länge som helst!) Jag hade ångest men behöll även detta i magen. När jag kom hem var jag fruktansvärt sugen på något så det blev två knäckebrödsmackor med smör och ägg, plus en stor fruktsallad. Efter det några naturgodisar som jag skulle ha ikväll. Då var det dags för första spyan, inte med allt jag stoppat i mig dock. Efter det trodde jag att jag kunde hålla mig ett tag, icke. Jag vräkte i mig några vanliga godisar och naturgodisar väldigt fort så det blev en liten spya igen. (varför spyr jag bara lite och inte allt?) Efter detta satt jag i stort sett bara och väntade på att få äta middag. jag fick lov att fördriva tiden med att åka och skjutsa in syster till stan och åka omkring med bilen ett tag. När jag kom hem blev det middag, köttfärs, quinoa, vitkål lite avokado och majs. Gott. Det blir kvar i magen. Jag fördriver tiden ännu en gång genom att hämta syster på stan och åka en extrasväng för att f åtiden att gå. När jag kom hem började jag på min gigantiska påse med naturgodis. Jag tog först halva påsen, gick ner och försökte få ut nästan allt. Tog fram glass, åt det, kex, sen resten av godiset plus lite vanligt godis. En spya till. Blandas maten så fort den kommer in i munnen? Det är då ingen ordning på hur den kommer upp... Nej usch, jag äcklar mig själv. Nu har jag använt min flourskölj, borstat tungan och ska sova. Borstade tänderna lite lätt också, egentligen inte så bra men.

Ps. JAG HATAR MIG SJÄLV

Vad ska jag säga? 3 spyor än så länge idag, och då har jag ändå behållt en hel del ändå tycker jag.

Förresten, vi ska försöka leva så billigt som möjligt i Grekland. Har ni några tips på mat som man kan ta med sig? Det bör ju vara torra varor och än så länge har jag kommit å, havregryn, pasta, soppor och liknande, nötter och knäckebröd. Tips?

Totalt 4 spyor idag, inte så stora iofs.

Strunt i det, ikväll har jag bokat en resa med två vänner till Grekland, vi far på tisdag. Hur underbart kommer inte det bli? Jag hoppas och ber för att jag ska slippa de värsta mattankarna under den veckan!

Ha! Jag är värdelös. Jag gjorde det igen. Jag som nyss skrev att jag bara skulle äta min fruktsallad och sen vara nöjd fram till middagen. Det första jag gjorde efter den första spyan var att som tidigare nämnt äta fruktsallad, därefter åt jag det som var kvar av naturgodiset, för att sedan gå ner till familjens godispåse och åt en del ur den, plus kex. Det kom upp det också, jag är skakis nu, känner mig matt i kroppen.
Jag fick en klok kommentar bara för ett tag sedan där det stod om mat och att man ska äta flera måltider per dag för att hålla blodsockret jämt och på så vis inte hetsäta. Jag gör faktiskt det, men jag hetsäter ändå, vad är fel? Är jag så otroligt värdelös att jag ändå inte klarar av att låta bli hetsätningen?

Jag har hetsätit idag, även fast jag hade tänkt att vänta med en spya till ikväll då vi är bjuden på middag. Jag köpte naturgodis på affären och det kom upp direkt, jag hoppas jag fick upp allt. Nu äter jag fruktsallad. Jag hoppas att jag kan hålla mig från att äta mer innan middagen sen.

Jag är inte riktigt likadan som andra bulimiker har jag kommit på. Förr var det mycket så att jag åt väldigt lite för att sedan äta mängder, men då spydde jag aldrig. Numera äter jag en relativt bra kost, nästan alltid lunch och middag, även frukost såklart. Jag äter mycket mat vid varje måltid, men ibland slarvar jag med ett lättare mål, men inte ofta. Detta gör mig kluven. Ibland känns det bra eftersom jag ändå äter bra mat, och äter mängder av godis nu och då för att sedan kräkas. På ett annat sätt så blir det ännu mer ångest. Om jag äter mycket mat PLUS att jag hetsäter, blir jag dubbelt så tjock då? Fast om jag äter bra mat så kanske jag inte har bulimi ändå?

Jippi, jag har en bra kväll. Har varit på friskis&svettis intensiv jympa ikväll och nu mår samvetet så bra. Jag åt soppa till middag, plus tre knäckebröd med smör och ost. Det kom upp det mesta av det, därför känns det extra bra samtidigt som det känns extra tungt. Behöver jag hålla på såhär för att kunna få en bra kväll? Nu sitter jag och äter kesomackor och fruktsallad. Gott! Och det kommer stanna i magen med säkerhet!

Kram

Om och om och om igen! Cirkeln är evig och jag lyckas inte hitta en dörr ut från den. Jag är fast här inne, i mig själv. Jag blir så ARG, jag är förbannad och ledsen om vartannat. Jag brukar aldrig gråta, bara gånger jag inser att jag är fast, jag har ett skitliv och jag lyckas inte ta mig ur det. Jag är ju ung nu, jag borde ta chansen att se mig omkring och utforska saker. Istället ligger jag här själv i sängen och har en öm hals, en enligt mig uppsvälld kropp, och ett huvud som är dum nog att bry sig om hur kroppen ser ut.
Jag vill skrika, jag vill skrika till alla människor att jag inte vill längre, att jag bara vill må bra, jag vill sluta gnälla och prata om mina problem, jag vill kunna prata om vanliga saker, JAG VILL INTE VARA HÄR!

Livet är så surt ibland.
Jag pratade precis med en vän som jag gick gymnasiet med och även bodde tillsammans med under  två år. Både hon och jag är i det skedet i livet där man ska komma på vad man ska göra. Vi har haft många funderingar fram och tillbaka och att åka till Norge var något vi båda ville. Det har inte varit på tal på länge och det var ett bra tag sedan vi pratade med varandra. Nu  ringer hon och säger att hon har bestämt sig för att åka till Norge, hon har fixat boende och ska bara boka biljett. Varför ringde hon inte tidigare? Varför kunde vi inte åka tillsammans, vill hon inte? Jag vet att jag borde vara glad för hennes skull och säga det till henne, men jag klarar inte av det. Jag blir bara arg och irriterad när saker och ting inte går som jag vill, jag tror att jag kan få allt.

Ah! Jag blir galen. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med livet, jag sitter och gör ingenting på dagarna men ändå så orkar jag inte söka jobb. Och som pricken över i så har jag huvudet nog fullt redan med mat, mat, mat.

Jag lyckades inte igår. Det blev en spya, och jag kom på mig själv att tänka att det var så skönt. Jag blev rädd för mig själv i den stunden. Jag ska på bio med mamma ikväll också, jag vet själv hur det kommer sluta.

Jag kan inte säga det för många gånger, jag blir så less på mig själv! Jag vet ju precis vad jag gör för fel, och jag vet precis hur jag ska göra för att åtgärda det. Varför gör jag inget? Varför faller jag för frestelsen varje gång? Jag måste bli starkare och bygga upp min vilja för att vilja bli frisk, hur gör man det? Jag får nog helt enkelt vänta till min tid på Sjukhuset, psykiatrin som kommer i september, jag nästan längtar!

Lunchen gick sådär, jag åt kycklingfilé med potatis och sallad, två stora portinoer! plus vitt bröd som jag egentligen inte ville ha. Allt är kvar i magen och kommer stanna där, framgång?

Ikväll ska jag och några vänner åka och kolla på innebandy för att sedan åka och se på film (film=godis) Jag har redan planerat att jag ska äta godis, och får jag det inte så då tappar jag humöret helt. Jag är knäpp! Det känns som att inget kan stoppa mig, inget kan komma ivägen för min ätning. Jag har dock inga tankar på att spy upp det, jag klarar ändå inte av det! Så jag kommer att leva med världens ångest hela veckan, är det värt det? Troligen inte, jag får skylla mig själv.
Min matplan höll en dag (!)
Jag har till och med ångest för att skriva detta i bloggen, jag är så rädd för vad folk ska tänka när de läser det. "klarar hon inte ens att sluta äta" "kan hon inte tänka klokare än så?" Jag är livrädd för vad människor ska tänka och tycka, jag vill alltid vara den som anses som klok och förståndig. Alla som inte vet om hur har jag det just nu tycker nog det i många lägen, men om de skulle veta allt skulle den bilden rasa ganska fort.

Ta hand om er

Idag: Nyvaken och har precis ätit ett ägg och gröt. Vid halv ett blir det lunch med vänner på ett ställe i stan, buffé, hur ska det gå? Jag brukar gå och ta för mig minst tre gånger plus att jag vräker i mig bröd. Jag hoppas att jag kan känna mättnad under dagens lunch. Jag måste försöka tänka att jag far dit för att träffa vänner!
Senare idaghar jag inga planer alls, det är på både gott och ont faktiskt. Man kan bara hålla tummarna för att dagen ska bli bra och göra så gott man kan.

Ta hand om er

Bra dag! Jag har följt min matplan och har ätit bra och mycket mat! Inga tankar på hets eller kräkning och det blev en lugn promenad med en vän dessutom. Jag är nöjd med min dag :)

Dagen rullar på bra. Jag har äntligen fått min nya telefon och jag känner mig som ett litet barn som precis har träffat jultomten!
Jag har ätit Frukost och lunch idag, två rejäla måltider! Frukosten blev inte förrän halv elva så det blev en sen lunch också, nu börjar magen kurra så snart är det middag!

Ta hand om er

Idag är det måndag och en ny dag, jag ska i stort sett göra ingenting, inte tvinga mig till träning, inte tvinga mig till någonting! Jag har precis ätit min frukost som bestod av äggröra och fil m. müsli och jag känner mig nöjd med det. Jag har skrivit en matplan för denna vecka, vad jag ska äta till lunch, middag, mellanmål osv. Jag hoppas att det ska funka! Nu jäklar ska jag övervinna det här! Jag vet, det är lätt att säga, men jag måste göra det för att hitta motivation och vilja.
Ta hand om er allihop där ute, tänk att du är du, och ingen annan är ju precis som du!

Helt plötsligt fick jag massor av positiv energi! Jag blir så otroligt glad över kommentarer jag får, både positva och negativa. Ibland får man så dåligt samvete och ångest när någon klagar på det man skriver, men jag kom på mig själv med att jag gör det här för min skull, jag behöer skriva av mig och skriva exakt som jag känner, det hjälper mig.
När jag började blogga hade inte jag en tanke på att någon skulle vilja läsa MIN blogg och kommentera MIN blogg, är jag någon ändå? förtjänar jag kanske det där lyckliga livet alla talar om? Det är iaf helt fantastiskt hur vissa människor kan påverka en, jag kan inte tacka er nog! Frågan är nu bara hur jag ska gå vidare, nu tar jag imorgon först, jag hoppas att jag klarar av den. Som det känns nu så måste jag tvångsträna imorgon, eller tvinga ut mig på en promenad, samtidigt känner jag att nej, det ska jag inte göra, jag ska inte tvinga mig själv mer. Men är detta då bara en dålig ursäkt för att jag inte orkar?
Imorgon är det måndag den 25 augusti, en helt ny dag, jag kan lära mig massor med nya saker, jag ska försöka träffa vänner och koppla av. Just nu tänker jag att "ja men jag kan ju fråga om han/hon vill äta lunch med mig på stan" Men nej, det ska inte handla om mat imorgon! Jag tänker inte gå och längta till något som har med mat att göra, jag vill sitta och prata med någon, bara prata.

Ännu en sak jag måste ta upp. Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra med mitt "erkännande". Det skulle vara underbart skönt att berätta för min familj och mina vänner hur det ligger till, då blir det svårare att fortsätta men det är kanske det som krävs? Den andra delen av mig vill verkligen inte göra det, det är ju så bekvämt som det är nu. Jag kan bli frisk ändå, och ifall jag "råkar" få ett återfall så kan jag göra det utan att någon undrar. Det är väl inget svårt val egentligen, om man ska vara klok? Jag får fundera på det där mer, nu ska jag gå till spegeln och säga till mig själv att jag duger!

Dagen som jag trodde skulle bli bra slutade värdelöst. Nu sitter jag här, har precis vräkt i mig en stor påse godis (större än den mamma och syster delade på, och ändå hade de kvar) Jag gick för att spy upp det men det går ju inte, godis är värdelöst! Här tror man att man kan äta v ad som helst och sen få upp det men det är ju omöjligt. Jag blir så arg på mig själv, nu sitter jag här med magen full av äckligt onyttig skit! Det blir inte en bra dag imorgon heller..

Herregud, jag är så ful. Jag hatar mig själv! Jag är mullig och ful, vad är man värd då? Ingenting!!

Igår var jag som tidigare skrivit på fest, det var trevligt. Jag kom på mig själv med att alltid vara ute efter bekräftelse. Jag vill att folk ska se mig och tänka "oj vad fin hon var". Och jag försöker alltid göra mitt bästa för att det ska bli så, nästan på ett överdrivet sätt. När jag står och pratar med en person så tänker jag hela tiden på hur jag ser ut, ska jag le? måste jag fixa till håret? Jag blir galen av det här eftersom det oftast slutar med att jag inte alls är med i diskussionen jag har med personen i fråga, jag har varit för upptagen med att tänka på mig själv. jag har alltid trott att jag var den som bara tänkte på andra före mig, men är jag i själva verket såhär egoistisk? Det skrämmer mig.

Idag ska jag inte göra något alls. Det kan hända att en kompis kommer förbi och hämtar lite saker han glömt här och då tänkte jag föreslå att vi far och hyr en film, det blir nog bra. Jag önskar att jag kunde låta bli att fokusera på godiset som finns på videobutiken bara, det är ju filmen vi ska se! Jag hoppas på en bra dag.

Ja, då var man hemkommen från festen. Det va full fart där ganska länge, fram till att vissa for in till stan. Värdinnan var stupfull så jag kunde aldrig riktigt slappna av, hon yrade omkring överallt. Tankarna jag har haft ikväll är att imorgon är d et söndag, då tänkte jag fråga om en kompis vill fara och hyra film. och hyra film innebär att man får köpa godis, jippi! Det är ju underbart. Eller är det verkligen underbart? Lever jag för maten, lever jag ett sådant tragiskt liv? VILL jag fortsätta såhär??

Nyvaken, mår relativt bra idag. Har precis käkat äggröra och en filtallrik med banan, jag hade mina funderingar på att spy upp det men nej, maten har jag ju sagt att jag ska försöka behålla, så jag låter bli. Magen känns lite pluffsig efter gårdagens ätande, tur att jag lyckades få upp en del iaf.

Idag ska jag städa huset med hjälp av mamma hade jag tänkt, sen ska jag laga mat och efterätt för att senare vänta på middagsgäster. Vi ska senare iväg på en fest till en kompis, det ska bli riktigt kul, jag har inte festat på väldigt länge. Samtidigt är jag lite nervös, vad ska jag ha på mig för att duga? Hur ska jag bete mig? Kommer de tycka att jag är tjock?
Blä

Ikväll har jag haft besök av en kompis. Bjöd henne på middag och efterätt. Glass och blåbärspaj är relativt lättspytt, inte alls som godis som är omöjligt. Senare satte vi oss för att se en film och det blev en skål med naturgodis (det var mest jag som åt) men det var ganska lättspytt det med, man börjar få in tekniken nu. Jag känner mig fräsch efter en spya, konstigt nog, ändå får jag inte upp allt. Känslan av att få upp allt och känna sig helt tom är underbar, då är man steget närmare det smala och vackra idealet....

Jag tänkte att det är dags att förklara för er varför jag inte skriver så mycket om mig själv som person i denna blogg. Det handlar i synnerhet om att jag inte vill att någon av de i min närhet ska hitta denna blogg och inse att jag är sjuk. Det är det värsta som skulle kunna hända nu, jag vill smyga med det här så länge jag kan. Jag fattar fortfarande inte hur ingen ser eller märker eftersom jag kräks på toaletterna som kan vara bara några meter från dem, jag  har väl lärt mig att vara tystlåten..

Det jag kan säga om mig själv är att jag är en 19-årig tjej från mellansverige med en bra och fin barndom bakom mig. Jag älskar sport och för tillfället håller jag på att fundera på vad jag ska göra med mitt liv. Jag har haft ätstörningar i ca 3 år, det började i början av gymnasiet. Till en början handlade det om överdriven träning men bra kost, det övergick till fortsatt träning men betydligt mindre mat. Den värsta dagen blev det ett äpple på hela dagen. Så såg det ut på veckorna men på helgerna så blev det hetsätning och ännu mer träning, hela mitt liv utgick från maten och träningen, främst träningen de första året. Senare blev det bättre allt eftersom jag fick hjälp av psykiatrian, men det höll inte allt för länge. Jag började äta mycket och fortsätta träning, men inte lika hårt som tidigare. Träningen var och är det värsta jag vet, jag gör det enbart för att jag måste, inget annat. Tiden gick och jag beslöt mig för att kontakta en person som gav ut matplan till dem som var sockerberoende. Jag fick det och följde det i några månader, under den tiden mådde jag relativt bra, ingen hetsätning, inga dåliga saker i munnen, bara mycket och bra mat. Vikten gick ner lite under den tiden och det gjorde att jag kunde slappna av lite mer tänkte jag, så på den vägen är det. Jag började "unna" mig mer och mer och numera äter jag godis var och varannan dag och försöker i största möjliga mån att spy upp det. Maten behåller jag oftast men den kommer upp ibland den med. Så man kan säga att jag har gått  fram och tillbaka i mina ätstörningar och det får mig att tro att jag aldrig kommer kunna bli frisk, jag kommer aldrig lyckas, jag är värdelös helt enkelt.

Jag har idag läst en del bloggar om ätstörningar och så vidare, det är läskigt hur mycet ma nkänner igen sig. man får kämpa för att hålla tårarna tillbaka ibland. Det är så ofta jag läser något där jag bara vill krama om personen i fråga, eftersom jag vet att det är precis det jag behöver när jag är i samma situation. Jag vill inte att någon ska behöva lida av något sånt här, ingen är värd så lite!

Kram från mig

Jag har inget vettigt att säga, jag äter och äter. men jag lyckas inte spy längre, vad ska jag göra?!

Jag är ensam hemma från och med imorgon bitti, visserligen jobbar jag hela helgen men ändå! Då kan jag fara och köpa godis när jag vill och gå på toaletten när jag vill, utan att behöva tänka på vad andra tänker eller på om någon förstår vad jag håller på med.

Jag har kommit på en sak. Genom att läsa massvis med bloggar och texter om bulimi som ska hjälpa mig att bli frisk så händer raka motsatsen. Jag lär mig av deras misstag, så fort det står något som är ett bra "tips" för mig så tar jag det till mig för att kanske lyckas bättre med min nästa spya. Djävulen i mig har tagit över totalt bara efter några veckors "riktig" sjukdom i bulimin, det är helt vansinnigt. Jag känner mig äcklig och ful, jämför mig med alla andra, vill inte köpa kläder för inget passar ändå, jag vill inte hitta på saker med mina vänner för det enda jag vill göra är att äta och planera mina måltider. Jag vill leva i min bubbla enbart för att jag inte orkar ta tag i mig själv, jag orkar inte börja med samtalen igen och förklara ännu en gång hur allt har gått till och vad jag har gjort hit och dit, jag är så less på att alltid behöva börja om!

Herregud, jag gråter. jag ligger i min säng och gråter, tårar rinner ner för mina kinder. Detta har inte hänt på hur länge som helst, jag är ju inte den som gråter, jag ska inte gråta.

Jag sökte på google på bulimi och fick fram en blogg som heter www.bulimifri.blogg.se och kollade in den sidan, det var en tjej som tidigare hade levt med bulimi som nu skrev om hur det är att tillfriskna. Jag kände igen mig så mycket i det hon skrev att tårarna började rinna, och de rinner fortfarande. Är jag sådär? Är jag verkligen sjuk?
Har jag bulimi?

"Som ung kvinna kan man känna sig osäker i sig själv. Då är det lätt att man blir missnöjd med sin egen kropp, ett missnöje som späds på av samhällets slanka kroppsideal. Att banta eller motionera hårt för att gå ner i vikt kan verka som vägen till lycka. I början är försöken att gå ner i vikt oftast framgångsrika. Man får beröm och komplimanger av omgivningen och känslan av kontroll över både vikten och livet förstärks. Men ju längre man begränsar sitt ätande, desto starkare växer impulserna att få njuta av den förbjudna maten. När man inte längre orkar, kan man tappa kontrollen och börja pendla mellan försök att styra sitt ätande och impulser att njuta av det förbjudna. Man har fått bulimi."



ta mig nu bort från den här skiten!