Min kamp

Oj oj, jag är värdelös på det här med bloggande, det är bara att konstatera! Jag mår iaf ganska bra, kämpar på så gott jag kan, men nu måste jag skaffa ett jobb så jag kan få lite rutiner i livet, det här funkar ju inte, maten kommer upp i tankarna hela, hela tiden. Och ena sekunden är man tjock för att sedan få en komplimang och känna sig smal igen, ingen balans alls alltså.
Jag isolerar mig inte alls mycket nu, vilket är jättebra. Jag träffar vänner, igår bjöd jag på middag och vildmarksbad och ikväll ska jag på stan och ikväll ska jag ut. Kul, eller hur? Det tycker jag! :)

Ni som bor i södra sverige, vad har ni för väder? Här i norrland skiner snön och träden är sådär härligt vintriga, mycket mysigt.

Jag måste bara tipsa om en sak. Jag sitter nu och äter min fruktsallad och macka och dricker te till. Och inte vilket te som helst, ett te med saffran i, hur underbart är inte det? Det är jättegott och doften får en att drömma om julen!

Kram på er

Har ni mycket dö-tid som jag? Gå in och kika här, samla poäng och få presentkort. Det finns överallt, jag vet, men det skadar inte att kika.

http://www.gratismode.se/?c=9629


Jag är enormt dålig på att skriva här nu, det är mycket för att jag inte har något att skriva. Dagarna ser likadan ut, jag har ångest men jag hetsäter inte så ofta, en gång i veckan kanske. Jag är ändå inte nöjd över mig själv och jag bli snart galen över att inte kunna vara nöjd med min kropp. Bara för att jag var smalare förut betyder inte det att jag var bättre då. Jag är lika bra som jag alltid har varit, än hur jag ser ut.
Det som är tyngst är nog att jag inte kan ha mina kläder längre, det känns förjäkligt faktiskt, om jag ska vara ärlig. Men vad gör man? Man får ta det för vad det är.

Hur mår ni?

Marie

Jag sa till min psykolog idag att jag är för svag för att stå emot tankarna, men ack så fel jag hade! Det handlar inte om att jag är för svag utan det är tankarna som är så starka att det blir svårt att stå emot dem.
Det är egentligen ganska fascinerande att en tanke kan vara så stark att den tränger för förnuftet. Men i alla fall, känner ni någonsin att ni är för "svag" så har ni fel, det är bara tankarna som är starka och det är dem vi ska träna bort!

Ta hand om er, kramar!

Min psykolog tycker att den här bloggen kan vara en bra idé, bortsett från allt det att man påverkas av de som är i samma situation på fel sätt. Hon tycker därför att jag ska se till dem som är på bättringsväg och se upp till dem, det är skitsvårt! för det första så kan många vara på bättringsväg men sedan falla tillbaka, precis som jag gör nu och då. Man kan aldrig vara säker på att "den personen är frisk nu" Det är det som är så jävligt med sjukdomen, tyvärr.  Men istället för att vara negativ här så ska jag bestämma mig för att sluta påverkas av andra som bloggar om att de har lyckas svälta eller har hetsat (då kan ju jag också få hetsa, tänker jag) men så ska det inte vara längre! Min kropp behöver inte det, den behöver mat, som jag alltid äter men ibland under okontrollerade former.

Jag har också kommit på mig själv med en sak. Jag vill ju bli frisk och jag lurar mig själv och andra att jag vill  bli frisk föratt må bra. Sanningen är att jag vill bli frisk för att då kunna bli smalare igen, eftersom jag slutar med hetsätningen. Så ska jag ju inte tänka! Jag ska vilja bli frisk för att jag ska bli just frisk och inte för att gå ner i vikt, för vill jag det så är jag fortfarande fast i sjukdomen! Men för mig så är det så svårt med ätandet. Ska jag undvika allt godis och sånt eftersom jag inte kan kontrollera det? äter jag lite så vill jag ju ha mer, även fast jag äter regelbundna måltider. Tipsa mig gärna, vad tycker ni?

Och ni, glöm inte bort hur bra ni är, precis lika bra som mig! och för att inte tala om snygg!

puss och kram

Svackor har väl alla, eller?

Jag brukar ibland skriva ner mina tankar och nu hittade jag dessa två texter som jag tänkte visa här. Se den stora skillnaden i min attityd då och nu.

Jag var ensam ikväll, från 18-20 satt jag och väntade på att pappa skulle åka så att jag kunde få vara ifred, äta ifred. Hela dagen hade jag ju sett fram emot mitt godis, mitt älskade godis som ju är mitt glädjeämne. Jag väntade, jag längtade och till slut fick jag nog, jag kunde inte vänta tills han for, jag satte mig uppe och började. Jag försökte gömma undan det och prassla så lite som möjligt så att pappa inte skulle höra, jag vill inte att han ska se sin dotter vräka i sig som en gris. Jag lyckades, han märkte nog inget. Han for iväg och jag var själv, helt själv, med mitt godis. Jag åt, åt och åt. Jag älskar ju det här, varför ska jag sluta med något jag älskar? Jag vill inte leva utan mitt godis, det går inte. Påsen var stor till en början, jag tänkte att jag laddar upp ordentligt, det gör ju inget, det skulle ändå bort senare. Kvällen gick långsamt men påsen blev snabbt mindre. Jag hinner knappt tugga ur innan jag börjar på nästa bit. ”Det här är livsnjutning”, tänker jag för mig själv, ”vad underbart detta är”. Medan påsen minskade så sneglade jag på klockan, bara tio i nio. Jag insåg att påsen inte skulle räcka hela kvällen. Snabbt ner i köket, fram med russinburken och ett äpple, det blev mitt ”mellanmål”. Fort försvann det och jag började försiktigt på påsen igen. Av någon lustig händelse tror jag att om jag inte skyndar mig att äta så kommer det att försvinna. Men hur skulle det ske? Jag var ju själv, helt själv… Påsen började bli tom, och ett illamående började sakta leta sig fram i mig, jag ignorerade. Jag äter ändå. (jag sitter och mår illa, ändå är det godis som jag stoppar i mig hela tiden, helt sjukt). Ända fram till att jag har en godis kvar bestämmer jag mig, nu är det dags. Jag gruvar mig ett tag men det dröjer inte länge innan jag är på toaletten, det är så skönt att slippa smyga när man är själv, jag behöver inte ens stänga dörren. Jag slår på kranen med lagom kallt vatten och ställer mig framför toan. En gång, två gånger, tre gånger. (JAG HATAR DET HÄR, min kropp skriker stopp men huvudet bestämmer) Jag känner till slut att det är nog, kroppen skakar och tårarna rinner sakta. ”Är det borta nu? Räcker det här?” Tänker jag om och om igen. Jag kör en gång till för säkerhetsskull. Så länge det kommer något finns det ju kvar, ska jag hålla på till det tar stopp? Jag får nog av äcklet och ger upp, lämnar toaletten och sätter mig i soffan. Slänger bort den lilla godisbit jag hade kvar i påsen, det är skönt för samvetet. Tankarna kan inte sluta snurra kring allt jag ätit, vad håller jag på med? Ska jag bli en av dem jag aldrig trodde att jag skulle bli? Knappast. Jag gör ju bara såhär när jag har ätit onödiga saker, maten har jag alltid kvar i magen, då är det okej. Jag måste ju få njuta av godsaker, men jag vill ju inte bli fetare. Vikten är på väg upp igen, det känner jag. Jag klarade någon månad utan skit, sen sprack det. Nu är allt kört, jag klarade inte av det. Jag är svag, jag är totalt värdelös. Men jag kanske slipper bli tjock i alla fall.

M. 18 juli 2008


Marie, kom ihåg den här känslan nästa gång du får för dig att ta till maten för att fördriva tid och för att du är ”värd” det. Det är inte så, du behöver inte maten för att må bra. Ät ordentliga måltider och rör på dig så mår du bra, du behöver inte allt det här som gör dig illamående. Just nu är jag spyfärdig efter att ha ätit för mycket, och att kräkas går inte. Det ger dig bara ångest och du är värd så mycket mer än såhär, kämpa och gör allt vad du kan för att ändra på det här. Du är vacker, stark och enormt bra på att vara du!

20 oktober 2008

Jag är stolt över mig själv som kan se det på ett sånt bra sätt, att jag inser att detta inte är bra för mig. Visst är det jättesvårt att sluta, jag har fortfarande inte slutat hetsäta, men jag har iaf insett att det skadar mig, och då har jag kommit långt. Jag vill att alla andra ska lyssna på mig, det ni gör skadar er, både psykiskt och fysiskt och precis så bra som jag är på att vara jag, lika bra är du på att vara just du!

Idag har jag suttit och läst lite olika bloggar, bloggar där tjejer skriver om deras kamp i livet, en av "oss" kan man säga. Jag fastnade vid en blogg, ska inte säga vilken, men jag blev helt till mig. Jag brukar ofta sitta och läsa bloggar som skriver att de måste gå ner i vikt och allt detta, och istället för att tänka att det är helt fel så tar jag gärna åt mig och härmar deras beteende. Ett exempel kan vara att jag läser om någon som precis har hetsätit och jag tänker då att får hon äta så kan ju jag göra det också.. Helt vansinnigt, hur kan jag hålla på så? Jag vet ju att det är fel. Iaf, när jag läser denna blogg så känner jag att såhär vill ju inte jag ha det. Jag vill inte utsätta min kropp för detta. jag vill att alla ni ,som skriver om era problem och alla andra också för den delen, att ni tänker till innan ni agerar. Det är ju hur svårt som helst men det som man gör mot kroppen genom att svälta, träna, hetsäta, spy och allt möjligt är hemsk. Det är ju jättesvårt att se och känna den stunden man gör det, men försök istället att tänka långsiktigt. Vill du åldras i förtid? Förstöra tarmar och mage för resten av livet? Riskera att inte kunna skaffa barn? Jag vill att alla ska slippa det här helvetet, för ingen är ju värd detta. Alla är ju underbara på sitt vis.

Ta hand om er, sköt om era kroppar och även er insida!

 Totalt misslyckande, jag måste, måste sluta med godis. det här går inte. Om jag vill träffa han med stort H så måste jag skärpa mig, för jag vill träffa honom. Jag vill!

haha, jag är så patetisk. Det var fest ikväll, och jag har ätit som en gris, även fast jag inte var hungrig. Typiskt en sådan grej man gör på fyllan, eller hur? Man äter för att man kan. Det är ju "bortglömt" dagen efter. Nu ska jag lägga mig i soffan och se på tv, jag hoppas att jag kan somna snart!

Efter en bra dag kommer en dålig dag tydligen. Ikväll gick det skit, åt godis och bröd, spydde, men inte mycket. Jag ska inte spy, det är ju så dåligt för mig. Godis och bröd FÅR man äta, bara man tänker sig för.

Jag sitter och kollar på ett program som heter generation fett på trean just nu. Det är helt absurt. Det handlar om en kvinna som har ett mål att bli världens tyngsta kvinna, hon väger numera långt över 200 kg och vill alltså väga 480 innan hon är nöjd. Hon har en man som älskar att vräka i henne mat och se henne bli större och större. Jag förstår inte detta. Hela hennes liv är relaterat till maten och hon kan knappt gå själv. Och hon har två barn, varav en är 1½ år gammal. Vill hon inte kunna leka med sitt barn? Eller iaf kunna vandra omkring med henne ute på gården en solig dag!
Jag funderar hela tiden på om det verkligen är så att hon vill detta, eller om det är hennes man, som verkligen verkar ha en enorm besatthet av just fett. Han verkar ha en oerhörd kontroll över henne och jag tror att hon gör detta för att inte göra honom besviken. Detta är helt fruktansvärt, jag kan int sluta säga det. Jag förstår helt enkelt inte, men det ska man väl inte göra alla gånger, vad vet jag...

Över till något helt annat, jag har funderat på att börja simma för att få lite ordning på min stela nacke och jobbiga rygg. Även för att hitta en alternativ träningsform. Är det någon som har tips eller som har provat det själv?

Jag mår bra idag! Har varit på stan hela dagen men några vänner och ikväll ska jag på tupperwear-party med mammsen, mysigt att träffa "tanterna" och fika. Jag är så stolt över mig själv, jag har ingen panik över att jag kanske får i mig mycket kalorier ikväll, vad spelar det för roll? Jag vill hellre må bra i själen istället för att tvinga mig själv att tacka nej till fika. Jag älskar bra dagar!!

Det blev en sån där hemsk bild som jag egentligen inte gillar, jag ser ut som en läskig människa tagen ur en skräckfilm! Men jag vill gärna fortsätta vara lite anonym, så därför blir det såhär. :)