Framsteg
Jag brukar ibland skriva ner mina tankar och nu hittade jag dessa två texter som jag tänkte visa här. Se den stora skillnaden i min attityd då och nu.
Jag var ensam ikväll, från 18-20 satt jag och väntade på att pappa skulle åka så att jag kunde få vara ifred, äta ifred. Hela dagen hade jag ju sett fram emot mitt godis, mitt älskade godis som ju är mitt glädjeämne. Jag väntade, jag längtade och till slut fick jag nog, jag kunde inte vänta tills han for, jag satte mig uppe och började. Jag försökte gömma undan det och prassla så lite som möjligt så att pappa inte skulle höra, jag vill inte att han ska se sin dotter vräka i sig som en gris. Jag lyckades, han märkte nog inget. Han for iväg och jag var själv, helt själv, med mitt godis. Jag åt, åt och åt. Jag älskar ju det här, varför ska jag sluta med något jag älskar? Jag vill inte leva utan mitt godis, det går inte. Påsen var stor till en början, jag tänkte att jag laddar upp ordentligt, det gör ju inget, det skulle ändå bort senare. Kvällen gick långsamt men påsen blev snabbt mindre. Jag hinner knappt tugga ur innan jag börjar på nästa bit. ”Det här är livsnjutning”, tänker jag för mig själv, ”vad underbart detta är”. Medan påsen minskade så sneglade jag på klockan, bara tio i nio. Jag insåg att påsen inte skulle räcka hela kvällen. Snabbt ner i köket, fram med russinburken och ett äpple, det blev mitt ”mellanmål”. Fort försvann det och jag började försiktigt på påsen igen. Av någon lustig händelse tror jag att om jag inte skyndar mig att äta så kommer det att försvinna. Men hur skulle det ske? Jag var ju själv, helt själv… Påsen började bli tom, och ett illamående började sakta leta sig fram i mig, jag ignorerade. Jag äter ändå. (jag sitter och mår illa, ändå är det godis som jag stoppar i mig hela tiden, helt sjukt). Ända fram till att jag har en godis kvar bestämmer jag mig, nu är det dags. Jag gruvar mig ett tag men det dröjer inte länge innan jag är på toaletten, det är så skönt att slippa smyga när man är själv, jag behöver inte ens stänga dörren. Jag slår på kranen med lagom kallt vatten och ställer mig framför toan. En gång, två gånger, tre gånger. (JAG HATAR DET HÄR, min kropp skriker stopp men huvudet bestämmer) Jag känner till slut att det är nog, kroppen skakar och tårarna rinner sakta. ”Är det borta nu? Räcker det här?” Tänker jag om och om igen. Jag kör en gång till för säkerhetsskull. Så länge det kommer något finns det ju kvar, ska jag hålla på till det tar stopp? Jag får nog av äcklet och ger upp, lämnar toaletten och sätter mig i soffan. Slänger bort den lilla godisbit jag hade kvar i påsen, det är skönt för samvetet. Tankarna kan inte sluta snurra kring allt jag ätit, vad håller jag på med? Ska jag bli en av dem jag aldrig trodde att jag skulle bli? Knappast. Jag gör ju bara såhär när jag har ätit onödiga saker, maten har jag alltid kvar i magen, då är det okej. Jag måste ju få njuta av godsaker, men jag vill ju inte bli fetare. Vikten är på väg upp igen, det känner jag. Jag klarade någon månad utan skit, sen sprack det. Nu är allt kört, jag klarade inte av det. Jag är svag, jag är totalt värdelös. Men jag kanske slipper bli tjock i alla fall.
M. 18 juli 2008
Marie, kom ihåg den här känslan nästa gång du får för dig att ta till maten för att fördriva tid och för att du är ”värd” det. Det är inte så, du behöver inte maten för att må bra. Ät ordentliga måltider och rör på dig så mår du bra, du behöver inte allt det här som gör dig illamående. Just nu är jag spyfärdig efter att ha ätit för mycket, och att kräkas går inte. Det ger dig bara ångest och du är värd så mycket mer än såhär, kämpa och gör allt vad du kan för att ändra på det här. Du är vacker, stark och enormt bra på att vara du!
20 oktober 2008
Jag är stolt över mig själv som kan se det på ett sånt bra sätt, att jag inser att detta inte är bra för mig. Visst är det jättesvårt att sluta, jag har fortfarande inte slutat hetsäta, men jag har iaf insett att det skadar mig, och då har jag kommit långt. Jag vill att alla andra ska lyssna på mig, det ni gör skadar er, både psykiskt och fysiskt och precis så bra som jag är på att vara jag, lika bra är du på att vara just du!
Jag var ensam ikväll, från 18-20 satt jag och väntade på att pappa skulle åka så att jag kunde få vara ifred, äta ifred. Hela dagen hade jag ju sett fram emot mitt godis, mitt älskade godis som ju är mitt glädjeämne. Jag väntade, jag längtade och till slut fick jag nog, jag kunde inte vänta tills han for, jag satte mig uppe och började. Jag försökte gömma undan det och prassla så lite som möjligt så att pappa inte skulle höra, jag vill inte att han ska se sin dotter vräka i sig som en gris. Jag lyckades, han märkte nog inget. Han for iväg och jag var själv, helt själv, med mitt godis. Jag åt, åt och åt. Jag älskar ju det här, varför ska jag sluta med något jag älskar? Jag vill inte leva utan mitt godis, det går inte. Påsen var stor till en början, jag tänkte att jag laddar upp ordentligt, det gör ju inget, det skulle ändå bort senare. Kvällen gick långsamt men påsen blev snabbt mindre. Jag hinner knappt tugga ur innan jag börjar på nästa bit. ”Det här är livsnjutning”, tänker jag för mig själv, ”vad underbart detta är”. Medan påsen minskade så sneglade jag på klockan, bara tio i nio. Jag insåg att påsen inte skulle räcka hela kvällen. Snabbt ner i köket, fram med russinburken och ett äpple, det blev mitt ”mellanmål”. Fort försvann det och jag började försiktigt på påsen igen. Av någon lustig händelse tror jag att om jag inte skyndar mig att äta så kommer det att försvinna. Men hur skulle det ske? Jag var ju själv, helt själv… Påsen började bli tom, och ett illamående började sakta leta sig fram i mig, jag ignorerade. Jag äter ändå. (jag sitter och mår illa, ändå är det godis som jag stoppar i mig hela tiden, helt sjukt). Ända fram till att jag har en godis kvar bestämmer jag mig, nu är det dags. Jag gruvar mig ett tag men det dröjer inte länge innan jag är på toaletten, det är så skönt att slippa smyga när man är själv, jag behöver inte ens stänga dörren. Jag slår på kranen med lagom kallt vatten och ställer mig framför toan. En gång, två gånger, tre gånger. (JAG HATAR DET HÄR, min kropp skriker stopp men huvudet bestämmer) Jag känner till slut att det är nog, kroppen skakar och tårarna rinner sakta. ”Är det borta nu? Räcker det här?” Tänker jag om och om igen. Jag kör en gång till för säkerhetsskull. Så länge det kommer något finns det ju kvar, ska jag hålla på till det tar stopp? Jag får nog av äcklet och ger upp, lämnar toaletten och sätter mig i soffan. Slänger bort den lilla godisbit jag hade kvar i påsen, det är skönt för samvetet. Tankarna kan inte sluta snurra kring allt jag ätit, vad håller jag på med? Ska jag bli en av dem jag aldrig trodde att jag skulle bli? Knappast. Jag gör ju bara såhär när jag har ätit onödiga saker, maten har jag alltid kvar i magen, då är det okej. Jag måste ju få njuta av godsaker, men jag vill ju inte bli fetare. Vikten är på väg upp igen, det känner jag. Jag klarade någon månad utan skit, sen sprack det. Nu är allt kört, jag klarade inte av det. Jag är svag, jag är totalt värdelös. Men jag kanske slipper bli tjock i alla fall.
M. 18 juli 2008
Marie, kom ihåg den här känslan nästa gång du får för dig att ta till maten för att fördriva tid och för att du är ”värd” det. Det är inte så, du behöver inte maten för att må bra. Ät ordentliga måltider och rör på dig så mår du bra, du behöver inte allt det här som gör dig illamående. Just nu är jag spyfärdig efter att ha ätit för mycket, och att kräkas går inte. Det ger dig bara ångest och du är värd så mycket mer än såhär, kämpa och gör allt vad du kan för att ändra på det här. Du är vacker, stark och enormt bra på att vara du!
20 oktober 2008
Jag är stolt över mig själv som kan se det på ett sånt bra sätt, att jag inser att detta inte är bra för mig. Visst är det jättesvårt att sluta, jag har fortfarande inte slutat hetsäta, men jag har iaf insett att det skadar mig, och då har jag kommit långt. Jag vill att alla andra ska lyssna på mig, det ni gör skadar er, både psykiskt och fysiskt och precis så bra som jag är på att vara jag, lika bra är du på att vara just du!
Kommentarer
Postat av: Nolita
Det är verkligen sant! Du skriver väldigt bra och ger mig hopp! Fortsätt med vad du gör och var rädd om dig!
Postat av: katten
Det är jättebra Marie, du inspirerar mig här!
Postat av: katten
Ja det är något man måste lära sig, att hela tiden jobba på sig själv och inte acceptera att gå runt och må dåligt. Men det är svårt. Hoppas du får en skön helg, kram
Postat av: jami
Det är så läskigt att upptäcka att det finns andra tjejer som är/har varit i samma situation o tankar som en själv... Att trycka i sig fast man är proppmätt o tillochmed mår illa - bara för att man "måste".... Och det där med att inte vilja att någon i familjen ska få se en äta, att man sitter och önskar av hela sitt hjärta att de bara ska försvinna så man får vara ensam med maten!!
Ja, jag tror det är bra att inse att man inte är konstig, utan att man styrs av tankar som är orskade av en sjukdom... Inte att det är man själv som är helt jävla knäpp o äcklig o vidrig... Är det en sjukdom kan man bli frisk och gå vidare, komma ifrån det ju... Nu ska jag inte babbla en massa... :)
lycka till, ta hand om dig!!
Trackback
