Min kamp

Helt plötsligt fick jag massor av positiv energi! Jag blir så otroligt glad över kommentarer jag får, både positva och negativa. Ibland får man så dåligt samvete och ångest när någon klagar på det man skriver, men jag kom på mig själv med att jag gör det här för min skull, jag behöer skriva av mig och skriva exakt som jag känner, det hjälper mig.
När jag började blogga hade inte jag en tanke på att någon skulle vilja läsa MIN blogg och kommentera MIN blogg, är jag någon ändå? förtjänar jag kanske det där lyckliga livet alla talar om? Det är iaf helt fantastiskt hur vissa människor kan påverka en, jag kan inte tacka er nog! Frågan är nu bara hur jag ska gå vidare, nu tar jag imorgon först, jag hoppas att jag klarar av den. Som det känns nu så måste jag tvångsträna imorgon, eller tvinga ut mig på en promenad, samtidigt känner jag att nej, det ska jag inte göra, jag ska inte tvinga mig själv mer. Men är detta då bara en dålig ursäkt för att jag inte orkar?
Imorgon är det måndag den 25 augusti, en helt ny dag, jag kan lära mig massor med nya saker, jag ska försöka träffa vänner och koppla av. Just nu tänker jag att "ja men jag kan ju fråga om han/hon vill äta lunch med mig på stan" Men nej, det ska inte handla om mat imorgon! Jag tänker inte gå och längta till något som har med mat att göra, jag vill sitta och prata med någon, bara prata.

Ännu en sak jag måste ta upp. Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra med mitt "erkännande". Det skulle vara underbart skönt att berätta för min familj och mina vänner hur det ligger till, då blir det svårare att fortsätta men det är kanske det som krävs? Den andra delen av mig vill verkligen inte göra det, det är ju så bekvämt som det är nu. Jag kan bli frisk ändå, och ifall jag "råkar" få ett återfall så kan jag göra det utan att någon undrar. Det är väl inget svårt val egentligen, om man ska vara klok? Jag får fundera på det där mer, nu ska jag gå till spegeln och säga till mig själv att jag duger!