Min kamp

Jag tänkte att det är dags att förklara för er varför jag inte skriver så mycket om mig själv som person i denna blogg. Det handlar i synnerhet om att jag inte vill att någon av de i min närhet ska hitta denna blogg och inse att jag är sjuk. Det är det värsta som skulle kunna hända nu, jag vill smyga med det här så länge jag kan. Jag fattar fortfarande inte hur ingen ser eller märker eftersom jag kräks på toaletterna som kan vara bara några meter från dem, jag  har väl lärt mig att vara tystlåten..

Det jag kan säga om mig själv är att jag är en 19-årig tjej från mellansverige med en bra och fin barndom bakom mig. Jag älskar sport och för tillfället håller jag på att fundera på vad jag ska göra med mitt liv. Jag har haft ätstörningar i ca 3 år, det började i början av gymnasiet. Till en början handlade det om överdriven träning men bra kost, det övergick till fortsatt träning men betydligt mindre mat. Den värsta dagen blev det ett äpple på hela dagen. Så såg det ut på veckorna men på helgerna så blev det hetsätning och ännu mer träning, hela mitt liv utgick från maten och träningen, främst träningen de första året. Senare blev det bättre allt eftersom jag fick hjälp av psykiatrian, men det höll inte allt för länge. Jag började äta mycket och fortsätta träning, men inte lika hårt som tidigare. Träningen var och är det värsta jag vet, jag gör det enbart för att jag måste, inget annat. Tiden gick och jag beslöt mig för att kontakta en person som gav ut matplan till dem som var sockerberoende. Jag fick det och följde det i några månader, under den tiden mådde jag relativt bra, ingen hetsätning, inga dåliga saker i munnen, bara mycket och bra mat. Vikten gick ner lite under den tiden och det gjorde att jag kunde slappna av lite mer tänkte jag, så på den vägen är det. Jag började "unna" mig mer och mer och numera äter jag godis var och varannan dag och försöker i största möjliga mån att spy upp det. Maten behåller jag oftast men den kommer upp ibland den med. Så man kan säga att jag har gått  fram och tillbaka i mina ätstörningar och det får mig att tro att jag aldrig kommer kunna bli frisk, jag kommer aldrig lyckas, jag är värdelös helt enkelt.

Jag har idag läst en del bloggar om ätstörningar och så vidare, det är läskigt hur mycet ma nkänner igen sig. man får kämpa för att hålla tårarna tillbaka ibland. Det är så ofta jag läser något där jag bara vill krama om personen i fråga, eftersom jag vet att det är precis det jag behöver när jag är i samma situation. Jag vill inte att någon ska behöva lida av något sånt här, ingen är värd så lite!

Kram från mig