Min kamp

Idag är första dagen hemma i Sverige och det känns att allt är precis som vanligt, inget har förändrats. Jag är fortfarande beroende av att äta, jag är fortfarande besviken på mig själv för att jag har blivit så tjock. Jag har tittat på bilder från då jag var utomlands förra året och jämfört med dem jag tagit nu. Jag har verkligen gått upp i vikt och det skrämmer mig. Jag vill inte se ut såhär. Jag vill trivas med min kropp. När jag pratade med mamma igår så sa jag det att allt detta handlar i grund och botten om att jag verkligen tycker illa om mig själv. Många säger till mig att alla har komplex och ingen tycker att en själv är perfekt. Men det är en sak att ha komplex över sina fötter, sin mage eller kanske sina ögon, och att verkligen hata sig själv så mycket att det enda man gör är att tänka på sin vikt och sitt utseende. Jag vill tycka om mig själv. Jag vill vara smal. Men egentligen så vill jag lära mig att acceptera att jag inte måste vara smal och sluta fixera mig vid att duga för alla hela tiden.
De gånger jag säger till mig själv att nu ska jag skärpa mig och inte bry mig om vad jag äter. Jag får äta vad jag vill för det gör inget att jag blir tjock, och jag får vila från träningen för jag måste inte göra något jag inte vill, det handlar bara om att jag vill försöka tro att jag kan äta hur mycket jag vill och vad jag vill. Jag tänker i dessa lägen att "det är okej att unna sig ibland" och visst är det så, men jag tänker så ofta såhär att det handlar inte om att unna sig ibland, detta blir en livsstil för mig. Antingen ska jag inte äta godis alls, eller så ska jag äta det var och varannan dag. Det finns inget mellanting och det gör mig förbannad. Jag blir förbannad över att jag redan nu längtar tills imorgon då jag ska äta lunch ute på stan. Buffé, jag får äta hur mycekt jag vill!!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. jag orkar inte, jag är så less på det här! Och som pricken över i så sitter jag även som arbetslös utan inkomst. Ändå tar jag inte tag i saken. Jag sitter och tänker att jag ska ta tag i det här sen när jag mår bättre, men det enda jag gör är att fortsätta skjuta upp det. jag vill inte skaffa mig ett jobb och binda upp mig med något tråkigt. Jag vill inte göra någonting, jag vill bara sitta här och inte behöva passa några tider. Jag vill bara sitta i min bubbla och leva mitt eget liv.
Jag är en tragisk människa.