Min kamp

Fan.
Fan, fan, fan, fan. Jag är hemma från Grekland nu och mamma vet, pappa vet, lillasyster vet, mina två kompisar som jag var i Grekland med vet. Hur hände detta? Från att vara helt anonym och ensam i detta så är det nu en hel hög som ska "dela" detta med mig. Blä säger jag bara. Det började med att jag i Grekland efter ett par dagar inte längre klarade av att hålla mig från spyan. Jag gick in på toaletten och kräktes, lite, men ändå så gjorde jag det. Efter att jag hade gjort det ännu en gång på en resturang och en till gång i lägenheten så började en av mina kompisar berätta att när hon var sjuk (hon har lidit av anoexia) och var på bättringsvägen, så unnade hon sig ibland godis och sådant som vanliga människor gör ibland, skillnaden var att hon spydde upp det. Hon berättade att hon alltid spolade vatten då hon gjorde det och jag förstod redan då att hon hade fattat, hon hade sett. Det krävdes en som hade varit i samma situation som mig att se och förstå trodde jag då, jag vet inte om jag blev glad eller besviken, det vet jag fortfarande inte.
När jag idag kom hem så var allt frid och fröjd tänkte jag. Jag har ätit som en kratta hela veckan med oregelbundna måltider och massa skit. Jag köpte mängder med godis på taxfree så det har jag hållt mig till på vägen hem och hemma, plus glass och annat gott tillsammans med familjen och en vän. Jag spydde upp så mycket jag kunde, men det blev inte mycket, halsen gjorde ont. När jag lagt mig för att se på tv och senare sova så kom mamma in, stängde dörren bakom sig och satte sig ner. "Har du börjat kräkas?" Var det första hon sa. "Fan, nu är det kört" Var det första jag tänkte. Hon berättade att hon hade sett en fläck på golvet och känt att det luktade spya, hon hade pratat med pappa och syster och tyckte det var tungt att skicka iväg mig men sa inget, det var ändå starkt och snällt av henne, då slapp jag fundera på det under veckan. Men nu är det läskigt tungt. Jag ska till läkaren och kurator nästa vecka och jag vet inte om jag orkar. Jag känner mig fruktansvärt ful, jag har gått upp mycket i vikt de senaste veckorna och jag äcklar mig själv. Jag orkar inte det här känner jag nu. Men jag försökte ändå förklara för mamma att jag ändå vet att jag gör fel, och då har man kommit en bit på vägen. Hon vill gärna finnas där och vill att jag ska prata med henne, jag kan inte göra det. jag vet verkligen inte vad jag ska säga och det känns bara dumt att prata med henne för jag vet att hon tycker att detä r jobbigt. Hon sa att hon såklart inte visste hur långt det hade gått och hur ofta det hände men hon nämnde att går det för långt så måste de ju vakta utanför dörren. Aldrig i livet säger jag, det skulle göra allt värre, jag skulle känna sådan press och känna mig iaktagen hela tiden.
Jag vill in te börja kämpa, jag orkar inte. Dessutom måste jag skaffa ett jobb, fundera på vad jag ska göra med mitt liv, samtidigt som jag måste hitta mig själv. Jag kommer verkligen inte orka detta.

Förresten, nu när jag inte längre är ensam om att veta detta så kan jag berätta för er att jag heter Marie, bor i Norrland och är 19 år, punkt