Min kamp

Det är ganska lustigt ändå, för när den här helgen var slut så tänkte jag att nej, nu måste jag skärpa mig, jag kan inte hålla på att äta så onyttigt som jag gör. Det handlar inte om att jag äter godis ibland eller så, det tycker jag borde vara okej nu och då, men jag äter äckligt mycket, jag småäter inte utan jag äter HELA tiden, sen när det är slut kan jag köpa lika mycket till och äta. Det är fruktansvärt, jag förstår inte hur jag får i mig allt.
Ikväll så var det ju hockey, vi köpte hem matchen och jag och två vänner såg matchen hemma hos mig. Jag hade köpt en stor påse naturgodis och jag bakade en äppelpaj med vaniljsås. Först åt jag två relativt små portioner paj även fast jag inte brukar äta sånt när jag vet att jag ska få äta godis (jag äter ju bara mer och mer, var ska det sluta?) Sen under matchen så var det ingen av dem som åt så jag åt bara någon nu och då men tänkte flera gånger att "nej men kan ni inte fara hem nu så att jag får äta det här själv?" Ja, till slut for de hem och då började jag. Jag åt i ett tills skålen var i princip tom. "nu är jag klar för att få ut det igen, tänkte jag direkt" Mamma sov, syster sov, pappa var på väg att lägga sig så jag väntade lite tills han lagt sig också. Då gick jag på toaletten. Jag fick upp en hel del, tror jag iaf, det var blandat med mycket vatten så det kanske inte var så mycket ändå, det hela gick väl till ungefär som vanligt förutom en sak. Jag fick, och har fortfarande hemskt ont precis under bröstet, det känns som om jag har tagit i så mycket att jag har sträckt mig och andningen gör att det krämpar på höger sida under bröstet. Vad handlar det om? Jag inbillar mig säkert bara, jag är ganska bra på det.
Faktum är att jag under alla mina år som ungdom och "vuxen" har varit övertygad om att jag har någon allvarlig sjukdom, jag väntar bara på att de ska hitta den. Jag tror ofta att jag har någon stor klump i magen som är fel. Jag är ofta uppsvälld och har så ont många gånger att jag måste ligga ner hela tiden. Jag går fortfarande och väntar på att jag ska få reda på att jag har något fel, och för att vara ärlig så vill jag verkligen att det ska vara så. Tänk att få en diagnos, att kunna säga att jag har ont och problem pga detta fel, det vore ju helt underbart.

Det börjar bli så skönt att ha denna blogg nu. Jag har startat många bloggar förr men det har inte funkat, jag har inte haft något att skriva om. Nu när jag skriver om detta så funkar det hur bra som helst, jag gillar att skriva ner det jag känner utan att behöva tänka "åh nej vad ska dom tänka nu eller vad ska de tro om mig när jag skriver det här?". Jag skriver bara. Kanske är det för att jag vill att folk ska se mig och uppskatta mig, jag vet inte, men jag tror det handlar mest om att jag behöver skriva ner allt sjukt jag gör, och får höra av alla underbara människor som kommenterar att det inte är mig det är fel på alla gånger, att det kan vara sjukdomen som gör detta, om jag nu är sjuk, det är ju en helt annan fråga som jag får ta upp en annan gång. Jag har så mycket i mitt huvud som vill ut!