hjälp
Jag hatar att ensam om att veta något, något som man vill berätta och skrika ut hela tiden.
Idag var ännu en dag som jag planerade utan godis. Icke. Jag for på affären med pappa och köpte mig en påse. Det var riktigt jobbigt att komma på hur jag skulle säga att jag skulle köpa godis faktiskt (jag tror att de har märkt att jag äter mycket mer än vad jag brukar) Jag sa i alla fall bara att "jag ska plocka lite godis" -"jaså" fick jag som svar. Skönt att han inte frågade mer, men jag vet vad han tänkte.
Dagen har varit långtråkig så mycket tid (all tid) har gått till att tänka på maten och framförallt äta en hel del. Jag åt frukost bestående av ägg och gröt som vanligt när jag klev upp. Därefter skulle jag vänta till middagen hade jag tänkt, eftersom jag åt så sen frukost/lunch. Så blev det såklart inte. När familjen kom hem från deras lilla minisemester skulle de fika, så jag ville såklart också ha något. Det blev två knäckebrödbitar med smör och ost ( som jag i vanliga fall inte alls brukar äta) och ett päron. "nu är hela dagen förstörd eftersom jag inte har följt min "plan" jäkla skit" Det blev även ett oplanerat äpple innan middagen. Till middag åt vi lax, potatis och grönsaker, vilket var gott och det ger inte mig dåligt samvete med tanke på att fisk är ju ändå bra mat. Efter middagen gick ajg bara ch väntade på att jag skulle få äta mitt godis. Jag måste ju i alla falla vänta till åtta bestämde jag. Tji fick jag, igen. Innan godiset så blev det 1 ½ portion med chokladglass och kex. Jag är helt värdelös.
Efter glassen kom jag till godispåsen, min älskade godispåse. För att mamma inte skulle börja undra varför jag hade godis igen så sa jag bara att "titta vad jag hade kvar" och började äta. Jag sa till lillasyster att hon också kunde få ta, men när hon hade tagit en del så insåg jag att det bli mindre och mindre kvar till mig (även om det var jag som åt mest av oss). Då tog jag påsen på min sida och sa ingenting, men stackaren fattade nog vad jag ville, att få ha påsen för mig själv. Och hur sjukt och egoistiskt är intedet? Vad ska hon tro om sin storasyster som håller på såhär? Först säger hon att hon inte ska äta godis mer och dagen efter sitter och och vräker i sig. Det är som jag har sagt, jag är helt värdelös.
Eftersom familjen nu är hemma kan jag inte gå in på toan som jag brukar göra. Utan nu måste man tänka till. En promenad för att kolla om hallonen har kommit i skogen passade perfekt som ursäkt i det fina vädret. Så blev det och de kommer nog aldrig förstå att jag gick upp dit för att stoppa fingrarna i halsen.
Ingen kommer nog någonsin att se eller förstå. (Vill jag det?)
Varm kram till alla.
Idag var ännu en dag som jag planerade utan godis. Icke. Jag for på affären med pappa och köpte mig en påse. Det var riktigt jobbigt att komma på hur jag skulle säga att jag skulle köpa godis faktiskt (jag tror att de har märkt att jag äter mycket mer än vad jag brukar) Jag sa i alla fall bara att "jag ska plocka lite godis" -"jaså" fick jag som svar. Skönt att han inte frågade mer, men jag vet vad han tänkte.
Dagen har varit långtråkig så mycket tid (all tid) har gått till att tänka på maten och framförallt äta en hel del. Jag åt frukost bestående av ägg och gröt som vanligt när jag klev upp. Därefter skulle jag vänta till middagen hade jag tänkt, eftersom jag åt så sen frukost/lunch. Så blev det såklart inte. När familjen kom hem från deras lilla minisemester skulle de fika, så jag ville såklart också ha något. Det blev två knäckebrödbitar med smör och ost ( som jag i vanliga fall inte alls brukar äta) och ett päron. "nu är hela dagen förstörd eftersom jag inte har följt min "plan" jäkla skit" Det blev även ett oplanerat äpple innan middagen. Till middag åt vi lax, potatis och grönsaker, vilket var gott och det ger inte mig dåligt samvete med tanke på att fisk är ju ändå bra mat. Efter middagen gick ajg bara ch väntade på att jag skulle få äta mitt godis. Jag måste ju i alla falla vänta till åtta bestämde jag. Tji fick jag, igen. Innan godiset så blev det 1 ½ portion med chokladglass och kex. Jag är helt värdelös.
Efter glassen kom jag till godispåsen, min älskade godispåse. För att mamma inte skulle börja undra varför jag hade godis igen så sa jag bara att "titta vad jag hade kvar" och började äta. Jag sa till lillasyster att hon också kunde få ta, men när hon hade tagit en del så insåg jag att det bli mindre och mindre kvar till mig (även om det var jag som åt mest av oss). Då tog jag påsen på min sida och sa ingenting, men stackaren fattade nog vad jag ville, att få ha påsen för mig själv. Och hur sjukt och egoistiskt är intedet? Vad ska hon tro om sin storasyster som håller på såhär? Först säger hon att hon inte ska äta godis mer och dagen efter sitter och och vräker i sig. Det är som jag har sagt, jag är helt värdelös.
Eftersom familjen nu är hemma kan jag inte gå in på toan som jag brukar göra. Utan nu måste man tänka till. En promenad för att kolla om hallonen har kommit i skogen passade perfekt som ursäkt i det fina vädret. Så blev det och de kommer nog aldrig förstå att jag gick upp dit för att stoppa fingrarna i halsen.
Ingen kommer nog någonsin att se eller förstå. (Vill jag det?)
Varm kram till alla.
Kommentarer
Trackback
