Min kamp

Man tror hela tiden att man kan fly från alla problem.

tidigare i veckan blev jag erbjuden att följa med ut på lördag (ikväll) men kände direkt att nej, jag vill nog inte, på ett sätt vill jag men ändå inte. Det slutade med att han frågade dagen innan hur jag skulle göra men jag sa då att mina föräldrar var bjuden på skärgårdsbuffé och jag skulle med, (ville jag det överhuvudtaget? nej, jag ville bara ha maten) Jag hamnade iaf där och vi beslöt oss för att ta med oss cyklarna så att vi kunde dricka vin alla tre. väl gjort, kvällen gick sakta och jag blev mer och mer sugen på att fara iväg på någon fest. Antingen det första erbjudanten eller ett annat jag fick samma kväll. Fan, det gick ju inte eftersom jag var långt ute i skogen och hade ingen skjuts. så jag cyklade hem. mamma var ledsen eftersom hon tycker att jag aldrig gör något och jag var ledsen för att jag hatar mig själv ochmitt beteende. när jag kommer hem hör han med det första erbjudantet av sig och frågar om jag ska med, då hade jag precis klätt av mig och förberett mig för tröstätning och tv-tittande. så det blev inget.

Jag blir förbannad, ja jag kan säga rakt ut att jag hatar mig själv när jag gör så här, vilket händer många gånger i veckan. jag skyller på något annat bara för att jag vill vara i min bubbla hela tiden. jag vill leva mitt liv här inne och inte bry mig om något annat. imorgon är min godisdag och jag har sett fram emot den hela veckan, vad är det för liv att leva egentligen?

nu sova, troligen mardrömmar inatt också.