Här är jag
Det är lördag, men ingen vanlig lördag. Det är min första lördag som jag har kunnat befria mig från ångesten, helt själv.
Maten är i mitt huvud dygnet runt, men vem säger att den måste vara i magen lika länge? Jag har under mina tre år med ätstörningar aldrig kännt mig tvungen att stoppa fingrarna i halsen, eller jag har rättare sagt aldrig vågat mig på det, förrän nu. Nu vågar jag, även fast jag hatar det. Smaken är värst, och därefter kommer den lätt svidande känslan i halsen. Man funderar varför man håller på egentligen, men eftersom varken jag eller någon annan kan svara på det så struntar jag i den frågan. Huvudsaken jag får äta mitt underbara godis. Det är just det allt handlar om egentligen, godis. Det är min sanna kärlek, det är där jag finner glädje och ro. Är det en mysig hemmakväll så måste jag ha godis. Har jag varit duktig belönar jag mig, och har jag gjort bort mig så tröstar jag mig. Det finns alltid ursäkter för att få äta.
Det är först nu i senare dagar som jag har kommit fram till att jag vill inte bli tjockare, men jag vill ändå äta allt det goda, eller det är egentligen bara godis jag vill ha, resten kan jag strunta i. Igår, efter en stor påse med godis (som försvann väldigt fort) gick jag till toaletten. Fingrarna i halsen och lite lättare ångest. Efteråt sa jag till mig själv att nu är det nog, jag ska inte ha mer godis, imorgon börjar jag om. Jo visst.
Idag tog jag en cykeltur till en affär en bit bort (chans att bränna lite kalorier) där köpte jag bara en lite chokladkaka (mörk) som jag tänkte ta efter maten, inga tankar på att kräkas upp den hade jag heller. Senare på dagen satt jag ändå i soffan med en nyköpt godispåse som jag snabbt stoppade i mig för att sedan äta chokladkakan OCKSÅ. Ångesten blev för stor, fingrar i halsen. Ångest över vad jag ätit, ångest över vad jag gjort och varför jag gjort det. Ångest över att jag är så svag.
Det är lördag, men ingen vanlig lördag...
